The Golden Girl

jag är kanske inte lycklig, men jag är glad, jag är inte deprimerad, inte alls, för jag har för mycket glädje i mej för att ens kunna tänka att jag skulle vara deppig, opepp möjligtvis men deppig nej. Jag skulle kunna säga att jag inte bryr mej, men då skulle jag ljuga rejält- klart som fan att jag bryr mej. Jag är blir inte rädd och spänd när någon numera frågar mej vad jag ska göra när jag gått klart skolan, jag inser att det inte är värt att oroa sig i nuläget, allt jag kan göra är bara att ta dagen som den kommer, jag kan göra upp planer inför nästa vecka, nästa månad men inte längre, jag skulle bara må dåligt av att ha ett så utstakat liv, jag skulle bli tokig.

För inte fan är jag deprimerad, kanske inte helt nöjd och glad, men jag är stressad, så oerhört stressad av allting att jag håller på att gå i bitar, jag har svårt att sova på natten, vaknar ofta kallsvettig och med en ångest som snurrar runt mej och inte vill släppa taget. Jag är alltid trött, jag kan sova hur mycket som helst, men inte blir jag piggare. jag kan inte gå till skolan eller göra nåt skolarbete, jag får extrema ångestattacker och darrar och händerna oc hjärnan lyder inte, kan inte få någonting gjort. Jag håller på att svimma av ångest och stress när jag är i skolan, jag klarar inte att gå dit.

och trots att jag har stresskollapsat så är jag så sjukt rädd för att ingen kanske tror mej, för jag går runt med ett leende på läpparna, jag är en glad men stressad människa, jag kan väl få le? Kan någon tro mig när jag säger att jag blir tokig på att i stort sett hela tiden ha magkatarr som vill göra dig galen av smärta, migrän så du inte kan stå upp och feber för att imunförsvaret har skrumpnat ihop till något i stort sett obefintligt? Varför ska det vara så svårt att bara skaka av sig vissa saker, skit i prestationer, skit i att det kanske inte blir perfekt. Och egentöigen, vad är det som är så konstigt med att någon ar gått in i väggen? kan ingen bara säga att dom faktiskt tror på mej?!

//XOXO