The Golden Girl

känns sjukt jobbigt ibland, att känna sig sådär konstigt tom och övergiven. Kan bero på att jag insåg hurpass dryg släkten är, min mensunge till kusin är för en gångs skull lite utav en guldpojke, tror inte riktigt att jag är psykiskt förberedd på att inte vara duktigast och framgångsrikast, och även om han bara slår mej i en enda gren hittills... kan bara inte riktigt ta att två personer som jag alltid har varit bättre än plötsligt har börjat vara värda mer än luft för att dom inte lyckats med någonting där man kan mäta resultat. Jag tycker helt ärligt att jag är så mycket bättre än den lilla alkoholiserade brorsan, mycket trevligare och på alla sätt mer framgångsrik än mitt crackhead till kusin... men så kanske det är, jag flyttade på norrland och någonstans på vägen däremellan så flög den lilla framgången jag kämpat så hår för sin kos... Kan verka hemskt men det är viktigare för mig att vara framgångsrik än att vara lycklig, för mej går dom hand i hand, är det så svårt att bara få lite jävla uppskattning?!

att inte vara framgångsrik skrämmer mig mer än att göra fel eller att dö...