tankar om barn och framtid?
Såg finalen på MTV:s serie "16 and pregnant" jag har halvt om halvt följt den serien under säsongen, det var riktigt spännande att se hur det hade gått för alla och hur deras liv såg ut nu.
Sen började jag fundera, det är bara två år sen jag var 16, det kunde lika gärna ha varit jag eller någon av mina kompisar, för faktiskt, det här är första generationen på länge som har ett ökande antal tonårsmammor, och risken att tonårsföräldrarnas barn också blir tonårsföräldrar. Tänk er själva, att behöva ställa sig själv alla dessa omöjliga frågor: Adoption, abort, behålla, pappan, stöd, hur får jag ihop vardagen? När jag var 16 kan jag lova att jag ALDRIG hade kunnat svara på någon av dom frågorna, jag kunde knappt tänka ut vad jag skulle gjort om jag hade varit sen... Förstå vilka kämpar dom är som klarat av graviditeten, att klara livet efter och förhållanden med alla, helt galet...
Speciellt ett par berörde mej, det var dom som hade tagit det hjärtslitande beslutet att adoptera bort sin dotter. Jag tror inte att synen av killen när han berättade om hur mycket han älskade och saknade sin dotter och att han hade behållt hennes lilla babyfilt och hade den över kudden när han sov, jag skojar inte, jag började stortjuta, det var bara så tydligt: kärleken är en stark kraft och det hade tagit all styrka dom hade för att kunna lämna bort henne...
Jag insåg också att om jag skulle bli gravid nu, vad sjutton skulle jag då ta mej till? ekonomin klarar jag nog, iallafall dom närmaste åren, men allt annat, jag vill inte ge upp hela min framtid, men samtidigt är jag inte säker på att jag vill göra en abort(som jag för övrigt inte tycker är något fel, det är jättebra att det finns och kändes det rätt skulle jag inte tveka) jag ville nog endå veta vad det var för liten unge som jag väntade, men det är inte relistiskt att låta den få leva ett liv där ekonom blir fel, förhållandet med pappan kanske blir dåligt oc så, nej, jag säger det, jag kan knappt hantera frågan...
Sen började jag fundera, det är bara två år sen jag var 16, det kunde lika gärna ha varit jag eller någon av mina kompisar, för faktiskt, det här är första generationen på länge som har ett ökande antal tonårsmammor, och risken att tonårsföräldrarnas barn också blir tonårsföräldrar. Tänk er själva, att behöva ställa sig själv alla dessa omöjliga frågor: Adoption, abort, behålla, pappan, stöd, hur får jag ihop vardagen? När jag var 16 kan jag lova att jag ALDRIG hade kunnat svara på någon av dom frågorna, jag kunde knappt tänka ut vad jag skulle gjort om jag hade varit sen... Förstå vilka kämpar dom är som klarat av graviditeten, att klara livet efter och förhållanden med alla, helt galet...
Speciellt ett par berörde mej, det var dom som hade tagit det hjärtslitande beslutet att adoptera bort sin dotter. Jag tror inte att synen av killen när han berättade om hur mycket han älskade och saknade sin dotter och att han hade behållt hennes lilla babyfilt och hade den över kudden när han sov, jag skojar inte, jag började stortjuta, det var bara så tydligt: kärleken är en stark kraft och det hade tagit all styrka dom hade för att kunna lämna bort henne...
Jag insåg också att om jag skulle bli gravid nu, vad sjutton skulle jag då ta mej till? ekonomin klarar jag nog, iallafall dom närmaste åren, men allt annat, jag vill inte ge upp hela min framtid, men samtidigt är jag inte säker på att jag vill göra en abort(som jag för övrigt inte tycker är något fel, det är jättebra att det finns och kändes det rätt skulle jag inte tveka) jag ville nog endå veta vad det var för liten unge som jag väntade, men det är inte relistiskt att låta den få leva ett liv där ekonom blir fel, förhållandet med pappan kanske blir dåligt oc så, nej, jag säger det, jag kan knappt hantera frågan...
och Johan och jag som håller på oc driver om "vårt barn" hela tiden...
Kommentarer
Trackback
