come on and twist a little closer...
åhh, har nästan lyckats hålla mej ifrån den yttre världen idag, satan vad död jag blir av allergin, bara att bita ihop i nån vecka till i guess. Har inte gjort nåt vettigt alls... eller... räknas det att man plockat fram b.u.s och fixat på årets första lager? en barbiegirl måste faktiskt ha något mer pigment än så blek att man nästan är genomskinlig... skulle jag lagt en alvedon på huden hade den sett ut som en leverfläck i jämförelse...
för övrigt, det är vår, jag borde vara kär... men vad tusan, palla för jag är faktiskt jättennöjd med mitt liv just nu, sjuk och jävligt och skolan orkar jag inte med men i övrigt, jag har världens bästa vänner, jag har mycket att skratta åt, jag har vänner med så sjuka kärleksliv att det räcker och blir över och dessutom nästan avskräcker mej. det är inte så att jag inte tycker om kärlek och att ha någon, men varför, jag har vuxit så mycket sen sist, och jag kan ta hand om mig själv, jag behöver inte den sortens bekräftelse, jag är inte osjälvständig längre det enda är att ajg nu är någon mer än "random liten tjej som bara är nyfiken" osökt kommer jag ju då in på den biten... Vad händer om jag träffar någon? vill jag verkligen då? kanske är jag bara rädd för att våga tappa kontrollen, sist gick det som bekant åt helvete, ja jag blev mycket bränd av det men endå så vill jag känna det där att jag bara vill vara nära en person, den där lite stressande saknaden när man inte träffats på ett tag, det där otroliga lugnet när man får en underbar kram. Man kan inte bygga nåt baserat på önskingar för minnet spelar små spratt, man minns oftast allting som mer än vad det var, jag vill kunna uppleva något sånt igen men icke... nej, faller jag så får jag väl falla och hoppas på det bästa
när jag hade slutat ha känslor för honom, när allt var över och kom till sitt slut så fick jag den där kramen jag önskat och behövt så himla länge, kände jag ingeting och undrade vad som varit så lockande, och det enda jag kunde tänka var: var det här det jag gick och längtade efter i en evighet?
för övrigt, det är vår, jag borde vara kär... men vad tusan, palla för jag är faktiskt jättennöjd med mitt liv just nu, sjuk och jävligt och skolan orkar jag inte med men i övrigt, jag har världens bästa vänner, jag har mycket att skratta åt, jag har vänner med så sjuka kärleksliv att det räcker och blir över och dessutom nästan avskräcker mej. det är inte så att jag inte tycker om kärlek och att ha någon, men varför, jag har vuxit så mycket sen sist, och jag kan ta hand om mig själv, jag behöver inte den sortens bekräftelse, jag är inte osjälvständig längre det enda är att ajg nu är någon mer än "random liten tjej som bara är nyfiken" osökt kommer jag ju då in på den biten... Vad händer om jag träffar någon? vill jag verkligen då? kanske är jag bara rädd för att våga tappa kontrollen, sist gick det som bekant åt helvete, ja jag blev mycket bränd av det men endå så vill jag känna det där att jag bara vill vara nära en person, den där lite stressande saknaden när man inte träffats på ett tag, det där otroliga lugnet när man får en underbar kram. Man kan inte bygga nåt baserat på önskingar för minnet spelar små spratt, man minns oftast allting som mer än vad det var, jag vill kunna uppleva något sånt igen men icke... nej, faller jag så får jag väl falla och hoppas på det bästa
när jag hade slutat ha känslor för honom, när allt var över och kom till sitt slut så fick jag den där kramen jag önskat och behövt så himla länge, kände jag ingeting och undrade vad som varit så lockande, och det enda jag kunde tänka var: var det här det jag gick och längtade efter i en evighet?
Kommentarer
Trackback
