The Golden Girl

Läste precis på sötaste Annas blogg, kollade hennes inlägg från när jag lämnade wången, jag kommer så väl ihåg den dagen, det var så viktigt att jag var på wärdshuset precis tio i tolv, och jag skulle sitta vid islandsbordet. Det brukade alltid vara bra sammanhållning mellan oss, men just då var den något extra, i den stunden insåg jag verkligen nåt jag sagt under hela wångentiden men inte kännt så tydligt, vi är som en familj för vi har bara varandra, man växer ihop av att bo tillsammans och utvecklas, vissa i andra riktningar än andra, intriger och tårar men endå så får man vänner som är värda att dö för, och det är obetalbart!! Jag önskar att det dumma aldrig hänt och att mina armbågar fortfarande var hela, då hade jag stannat och jag hade inte åkt därifrån, jag vill tillbaka!!


Att lämna en del av sig själv är svårt, speciellt eftersom det blev en såpass stor del av mig själv, vet att ajg egentligen gjort rätt men kan endå inte låta bli att tänka vad som hänt om, om jag var kvar och fortfarande var med alla, har ju bara till sommaren på mej, sen blir det inte mer med den klassen...

med sorg i hjärtat har jag lixom gett upp tanken på att fortsätta vara olycklig på wången...

 

//XOXO