The Golden Girl

tillbaka på wången, det är jättejobbigt att komma tillbaka, kul att träffa alla men så jobbigt, det känns som om att jag svikit alla och att börja skolan igen känns som att falla fritt. Jag pallar inte, jag vill inte vara här jag ska boa på mitt rum, jag orkar inte det här. inget känns som att det är värt något längre, inget orkar jag och inget händer. jag känner mej så fruktansvärt ensam och liten, det är folk överallt hela tiden men endå känner jag mej ensam. Alla verkar så glada att jag är tillbaka, alla utom jag... även lärarna var glada, undrar om den där onda också tycker det är kul? en liten falsk sak som låtsas att hon bryr sig, jag tänker inte gå på hennes lektioner mer, det kommer aldrig att inträffa igen om jag  får bestämma. Jag vill hem igen, nu när jag äntligen hade byggt upp något så raseras det med, inget jag kämpar för verkar jag få behålla, inte ens ett ställe att känna sig trygg på, inte ens den lilla säkerheten att jag faktiskt är omtyckt någonstans får jag behålla, trots att jag behövde den så mycket. det går inte att ha det såhär, jag måste få slut på det här, det är väl lika bra att låta vingarna flyga. jag har tappat suget för att ens försöka igen, jag är ledsen och arg på egoismen, jag är trött på maktmissbruk och att folk tror att auktoritet är något självklart- vad hände egentligen med det allra mest basic som finns egentligen- respekt, hänsyn och medkänsla? en sak är inget men miljontals saker är jobbigt, om du visste hur jag mår skulle miljontals saker försvinna men du märker inget, absolut ingenting... du säger att jag är stingslig men jag är bara en kännande människa...