det räcker nu... tror jag
Måndag idag, har fett ont i huvudet, skyller på Mamma och syskonen för det, thank u very much! har fortfarande cpe ont i knät efter att skridskon fastade ochjag ramlade på knät rätt ner i isen. men trots allt är jag glad för jag är äntligen i småland igen, borta från wången, från allt jävla drama, borta från sollentuna med allt jävla vims och den där dåliga sidan av släkten, dom är ju inte kloka!!! det känns mycket bättre nu än på flera veckor, den senaste gången jag och min kära farmor hade en riktig session kändes allt mycket bättre, men jag vet, jag vet att skulle något bli fel nu är jag tillbaka på ruta ett, tillbaka mitt i hopplösheten, där jag bara blir ett sängliggande skal, då världen är ett smärtsamt vakum som jag ser på som en unge som glor på ett akvarium i timmar... Åsa hde till hälften rätt, jag ÄR en iaktagare men lika mycket en åsiktsmaskin, en rebell. Vad hade jag gjort om jag inte haft småland? ingen oas att hämta andan i, inte hästarna och framförallt, inte min farmor, vad hade jag gjort utan henne(uppenbarligen hade jag inte kunnat skriva på bloggen) hon har en svår uppgift, hon är släktens Gudmor som Andreas så fint uttryckte det, Kerstin Corleone^^ faktiskt, det stämmer bra, en stark ledargestalt men samtidigt en sån otroligt trygg person som kan tyckas svår och tjurig men som egentligen är snäll som ett lamm. Har bestämt mig för att tiden är mogen nu, jag kommer ringa rudbeck endera dagen nu, jag har vuxit så mycket den sista veckan att jag inser, vänner är för alltid, sår läker och man ska ta sig ur dåliga förhållanden... egentligen har jag väl lärt mej den läxan tusen gånger om men nu har jag verkligen förstått
Då stänger jag själen,
klämmer ihjäl den...
Hittar en himmelsk drog
