Håll skenet uppe!
vad finns kvar när man gråtit alla tårar man någonsin haft inom sej, när man skrikit tills det tagit slut, när förtvivlan är så stor att den inte längre finns och när allt man har inom sej är ett enda tomt svart hål? Att jag varit deppig ett tag var ju uppenbart, bulimian har böjat göra sej påmind igen och jag känner mer och mer att allt är fel, jag har inte skrattat ärligt och glatt, sådär som jag alltid gjorde förr, på evigheter. Allt känns bara hopplöst och jag vill gå och lägga mej i en liten hög och att nån ska komma och trösta mej, precis som när man var liten. Det känns som att alla tror att jag är den där glada apple-cheeky-honeypie bruden som alla bara tycker om och inte har ett enda problem i världen och det gör det bara svårare, Att stå ut, hålla fasaden. Tappa inte greppet, låt inte bollen nudda marken, håll dej flytande, vad fasen ska jag göra? varje morgon tittar jag mej i spegeln och allt jag ser är ett bulimiskt, hetsätande, tomt skal i form av en f.d människa, vart tusan har jag tagit vägen? var är den där glada, lite busiga och genomglada tjejen jag var förut? kan ingen hjälpa mej att få ordning på allt, jag vet inte ens var jag ska börja, allt är bara ett enda stort skrik, ett jävla svart hål som jag bara inte kommer ut ur. var är jag, varför skulle det bli såhär, jag har ju allt jag någonsin velat ha?
Jag tänker, alltså finns jag, jag har ett svart hål inom mej, finns jag fortfarande?
Gråt dina tårar, de kommer endå torka
